Kategoriarkiv Allt om bondgårdar

Enligt statistiken har antalet mjölkgårdar minskat i Sverige de senaste 40 åren. Året 1979 fanns det 46 000 mjölkgårdar i vårt land där flertalet gårdar var små lantbruk med 10 – 24 mjölkkor per gård. Detta kan jämföras med dagens cirka 3000 mjölkgårdar som visserligen är betydligt större mjölkgårdar med ett stort antal mjölkkor på uppemot 500 – 1000 kor per gård, men det innebär också enligt många yrkesverksamma inom jordbruksnäringen till en minskad inrikes mjölkproduktion som leder till ett ökat behov av importerade mjölkprodukter. Mer information om dessa siffror finner ni på Lantbrukarnas Riksförbunds (LRF) hemsida som presenterar aktuella siffror för dels antalet gårdar, mjölkproduktionen i procentandelar samt hur Sveriges mjölkgårdars miljöpåverkan ser ut jämfört med internationella mjölkgårdar.

Nötkreatur

På en mjölkgård hittar du kor (Bos Taurus) , dessa kallas också nötkreatur, nöt, kossor eller nötboskap. De är av familjen oxdjur och är som det heter domesticerade, det vill säga tamboskap eller tamdjur. Kon är det vuxna hondjuret som efter att ha fått en kalv producerar mjölk. Hanen kallas tjur, och det unga hondjuret kviga. Kalven kallas därmed efter sin könstillhörighet kvigkalv eller tjurkalv.

Denna art är idisslare och betar i huvudsak gräs och örter. En betesmark där kor går om somrarna kan innehålla lika många arter som en djungel, därmed är kor mycket viktiga för att bibehålla mångfalden av arter i våra svenska marker. I Sverige har vi en djurskyddslag som bland annat har gett beteskrav för kor, och enligt denna måste kor äldre än 6 månader ges möjlighet att beta utomhus på sommaren i minst 6 timmar per dag. Tidsperioderna för dessa betesmöjligheter kan variera efter vilken del av landet gården ligger, i södra Sverige ska korna ha tillgång till bete 6 timmar per dag i fler månader än i exempelvis längst upp i norr. Man har därmed tagit hänsyn till olika klimatförhållanden för den aktuella gården som korna finns på. Det har i tillägg blivit allt vanligare med lösdriftsstallar för kor på de modernare mjölkgårdarna idag än förr, då korna idag då inte står uppbundna utan istället kan ströva fritt inomhus vintertid och kan utöva sina naturliga beteenden att ströva ganska så fritt samt röra sig obehindrat. I dagens mer modernare ladugårdar kan korna därmed röra sig fritt mellan utfodringsplatser, ligg/viloplats och mjölkningsstationen. De bor alltid tillsammans med andra kor, då de är utpräglade flockdjur. Både de företag som köper mjölken från mjölkgårdarna och djurskyddsmyndigheten har som uppgift att kontrollera mjölkgårdarna för att se efter att korna efterlever djurskyddslagen och har det så bra som möjligt.

Storleken på kor och vilka raser som främst används i Sverige

Kor varierar mycket i storlek efter ras. Vissa är specifika mjölkraser, andra används främst som dragdjur medan det också finns specifika köttdjurraser inom denna art.

På våra svenska mjölkgårdar används främst raserna Svenskt Låglandsboskap (SLB) som är svartvitbrokiga, samt Svensk Rödbrokig Boskap (SRB). Den sistnämna rasen är brunrödvitbrokig i pälsfärgen. En ko kan bli så gammal som 20 år gammal om hon får vara vid god hälsa.

På en lammgård finns får som används till både ull-, skinn- och köttproduktion men också mjölkproduktion. I Sverige finns ca 8000 – 9000 företag som driver lammproduktion på ett eller annat sätt, detta är dock en minskning från 1970-talets ca 10 000 företag som driver lammproduktion. Enligt jordbruksverket har vi fått en betydande ökning av antalet får i Sverige de senaste 10 år, detta trots minskningen av antalet företag med lammproduktion.

Tamfår

Tamfår (Ovis Aries eller Orientalis) är domesticerade varianter av vildfåret (Ovis) och är ett partåigt hovdjur som idisslar sin föda. Vissa raser är specialiserade på mjölk medan andra kött eller ull. Ytterligare ett antal raser är så kallade kombinationsraser.

Efter hunden är fåret troligtvis det tidigaste domesticerade djuret, och därmed har människan hållit sig med får och lamm i miljontals år. Fåret har länge varit mycket viktigt för människan då det var fåret som människan kunde få ull till kläder, samt kött och mjölk till mat. Genom detta har fåret haft en mycket stor betydelse för både samhällsekonomin och hushållsekonomin – ylletextilier var en mycket viktig handelsvara var man än kom i världen.

Var fåren trivs bäst

Oavsett biotop så trivs fåret i högt belägna betesmarker. Om fåren får välja själva så föredrar dem torra betesmarker, viloplatserna brukar vara på en kulle eller i annan högt belägen terräng. Får är flockdjur och de lever naturligt i flock, vilket medför att de lätt drivs med hjälp av vallhund och herde dit de ska.

Får är idisslare

Eftersom fåret är en idisslare så har den fyra magar. Dessa magar heter våm, nätmage, bladmage och löpmage. Får föredrar att beta allt från blad och bark från bland annat sälg och asp till gräs och örter. Det finns platser i världen där en överpopulation av får förorsakat en skadlig avbetning, det finns regioner runt medelhavet som är typexempel på detta där växtligheten blivit i princip obefintlig efter att får betat bort all växtlighet.

Vad fåren kallas

En hona som är ett får kallas för tacka, en hane kallas för bagge. Fårens ungar kallas för lamm. På Gotland kallar man även de vuxna fåren för lamm och ungarna för lammungar. Det är inte ovanligt att skinn efter vuxna får kallas för lammskinn istället för fårskinn, även på fastlandet.

Betestillgång

Det är alltid så att fårskötsel är helt beroende av tillgången på bete. För att en lammgård ska gå med vinst och djuren må bra så måste det finns gott om bra betesmarker anslutna till gårdsdriften. Fåren bör få ullen klipp två gånger om året för att fåren ska må så bra som möjligt.

På grisgården finns det grisar och en grisproduktion, där köttproduktion brukar vara det främsta syftet med företaget och gårdsdriften.

Med våra svenska djurskyddsregler ställer vi i Sverige högre kravpå de gårdar som har grisuppfödning än de länder som enbart förhåller sig till EU:s djurskyddsregler. Därmed har vi i Sverige grisar som lever mycket bra liv och tas mycket väl om hand jämfört med i många andra länder.

Så många grisar finns i Sverige

I Sverige har vi några hundra tusen suggor som varje år föder miljontals kultingar som går till slakt när de vuxit sig stora nog för det. I Sverige fanns det flest grisar 1980 då det fanns 2 600 000 grisar i landet, men den siffran har som sagt gått ner sedan dess.

Det är vanligt att grisar hålls inomhus och får böka runt i strö, istället för utomhus – även om det också förekommer. I Sverige är det sedan 1986 förbjudet att tillsätta antibiotika och tillväxtförhöjande preparat i grisarnas foder.

Tamgrisen

Tamgrisen (Sus Domestica eller Sus Scrofa Domestica)har varit domesticerad sedan cirka 9000 före Kristus och den finns i ett flertal olika raser, storlekar och färgvarianter. Vissa raser är vanliga som sällskapsdjur istället för hund. Utvecklingen av olika raser hos Tamgrisen tog fart först under sent 1800-tal. I Sverige har vi en inhemsk ras i Linderödssvinet som är en svensk lantras samt den enda svenska oförädlade rasen av arten gris. Linderödssvinet är mycket uppskattat av självhushållare som gärna håller gris för eget hushållssyfte.

Vad grisar äter

Grisar är allätare och ges ett varierat foder, däribland matrester från hushåll eller industriell matproduktion. Förr var det vanligt att man drev ut grisarna i skogen för att låta dem böka i jorden efter ekollon och rötter.

Höns som bondgårdens främsta inriktning

I Sverige har vi bondgårdar som fokuserar främst på höns och hönsuppfödning. Vissa har äggproduktion som inriktning, andra rashönsuppfödning eller köttproduktion. Det är vanligt att ha några höns för privat bruk på många mindre gårdar eller torp runt om i landet för att det är trivsamt att ha några hönor som går och sprätter ute på gården, eller när man kan hämta sig några ägg ute i hönshuset till den där sockerkakan som man vill baka. Sen är ju den där praktfulle och trevlige tuppen som galer stolt mycket fin att se på i vårsolen där han spatserar bland sina hönor och ulliga små kycklingar.

Lantrashöns

Det är hos de privata hobbygårdarna som vi främst finner de svenska lantrashönsen, och dessa finns i ett urval på cirka 11 hönsraser. Intresset för dessa är stort, och det finns till och med klubbar och föreningar för ägare till våra svenska lantraser. Man vill bevara dessa, och all avel sker efter tanken på en genbank. Hos höns gör man detta genom att använda sig av en levande baspopulation av hönor och tuppar inom de raser som man anser viktiga att bevara inför framtiden.

Möjlighet till lösgående är viktigt

På ett ekologiskt jordbruk ska djuren hållas lösgående. Där hos de ekologiska jordbruken som man har som grundregel att också grisar och fjäderfä får vistas utomhus samt få grovfoder istället för konstant uppstallade. Man får endast använda läkemedel till djuren när det verkligen behövs, och djurägaren måste ha dokumenterad kunskap om djurhälsa samt djurskydd.

Genbanker

På det ekologiska jordbruket jobbar man ofta med genbanksdjur och genbanksväxter. Detta innebär att djur med specifika gener är extra viktigt inom denna jordbruksform. Enligt Jordbruksverket är ekologiskt jordbruk den produktionsform som används mest för att bibehålla den biologiska mångfalden i kombination med att minska jordbrukets miljöpåverkan och värna om djurens välmående. Syftet med ekologisk produktion är att producera livsmedel hållbart och långsiktigt. Naturens resurser ska påverkas så lite som möjligt, och all produktion ska vara hållbar ur ett miljöperspektiv.

Man kan bort beskriva ekologisk produktion som jordbruk som innehåller:

• Ekologisk djurhållning, detta innefattar också vattenbruket
• Ekologiskt odling av växter
• Livsmedel som bearbetas och förädlas, jäst och foder

Inom det ekologiska jordbruket är det viktigt att bevara sällsynta och utrotningshotade raser.

Med hjälp av den ekologiska produktionen inom jordbruket når vi lättare Sveriges miljömål.